Förändrad för alltid

June 10, 2020

 

För personalen på sjukhuset i lilla Codogna i Lombardiet ändrades allt på 24 timmar.

 

Den 21 februari är en av läkarna med sin fru på teater. Vid halvtiotiden får han ett samtal från sjukhuset. En ung man utan några tidigare hälsoproblem har kommit in akut med svåra andningsbesvär. Patientens hustru har berättat om deras middag två veckor tidigare med en kollega som återvänt från en resa till Kina.

 

De förväntar sig knappast att Lodi med sina 45 872 invånare ska bli epicentrum för Europas coronavirusepidemi, men känner givetvis till viruset från Kina. Läkaren inser att sjukhuset i Codogno inte har tillräckliga resurser och beslutar sig mitt i natten för att flytta hela intensivvården till det större sjukhuset i Lodi, 3 mil bort. Intensiven stängs av för utomstående. Strax därpå anländer patient nummer två. Snart rullar en första våg med 60 patienter in, samtliga i behov av andningshjälp. Inom kort ligger det folk överallt i korridorerna.

 

I BBC Newsnights reportage ”Inside the Red Zone – The Hospital at the Heart of Italy’s Pandemic” får vi följa med in på intensiven. Under mars månad förvandlas sjukhuset till ett veritabelt slagfält. Våg efter våg anländer med ambulans. De är svårt sjuka. Skräckslagna. Personalen får improvisera i kaoset, snabbt upprätta epidemirutiner, skaffa fram syrgas, skyddsutrustning, bygga slussar, ringa anhöriga.

 

De ser inte ljuset i tunneln på flera veckor. Arbetet är tungt och stressigt. De jobbar långa pass, det är sorgligt, de är utmattade, rädda, också för att smitta sina egna familjer, men måste fortsätta att kämpa på. De är tvungna att se saker som vi utanför slipper. De kämpar för att rädda liv, men får se många, många dö.

 

Vi utanför har sluppit att se allt detta. Vi vet inte vad de går igenom. Och vi har varit hemma så länge nu, liksom suttit på händerna. Nu längtar vi verkligen ut. Vi längtar efter att få umgås igen och sanningen att säga så är det väl just de superspridande eventen vi längtar till. Vi vill jubla på läktarna på stora fotbollsmatcher och gå på konserter, dansa på festivaler. Trängas med kända och okända på krogen. Pussas på munnen! Snart kan inget stoppa oss längre.

 

I början av epidemin talade inte personalen i Lodi öppet om situationen på sjukhuset, eftersom de inte ville skapa oro i samhället. Samtidigt kände de sig isolerade, övergivna. De kände att folk inte förstod vad de gick igenom. Sjukhusledningen har kontrakterat terapeuter och uppmanar alla anställda att gå till dem. De måste bearbeta det de har upplevt. Lära sig leva med det.

Vi som är utanför verkar förtränga vad som händer i vården. Har vi glömt bort dem? I början så kallades de för hjältar och gåvorna strömmade in. På sjukhuset i Lodi har tårtorna sinat. De som jobbar där förstår att folk inte orkar vara hemma längre, de förstår att vi alla måste gå tillbaka till våra jobb, få fart på ekonomi och samhälle igen. Men det skrämmer dem också, de är rädda för att det ska explodera igen. De har alla förändrats av viruset.

 

Under epidemin har läkaren i Lodi för det mesta sovit över på jobbet. Han längtar visserligen efter att få träffa sin familj, men föredrar samtidigt att inte göra det. Det är så svårt att förlika sig med normaliteten hemma. Han bär på många känslor, bland annat skuld, och tror att det är svårt för dem att träffa honom nu när han bär på det här bagaget. Och visst tycker döttrarna att han är avig. Hustrun och han är aldrig på samma planet längre.

 

I BBC:s reportage får vi följa med honom hem till familjen. De äter lunch utomhus och man kan riktigt se hur rädd han är att smitta de sina. När någon av dem kommer närmre liksom skyggar han och håller undan sina tvättade händer. Han berättar att han kan duka av bordet och fylla diskmaskinen, men aldrig tömma den. Aldrig duka. Och han bär alltid munskydd när han är hemma.

 

Ännu är pandemin inte över, men läkarens fru är optimist. Hon tror att allt kommer att återgå till det normala. På sjukhuset i Lodi anländer patienterna numera en och en och kommer inte längre i vågor. Men läkaren har blivit pessimist. Han är förändrad för alltid.

 

Share on Facebook
Share on Twitter
Please reload

Senaste inlägg

December 10, 2019

Please reload

Arkiv
Please reload

Följ oss
  • Facebook Basic Square
  • Twitter Basic Square
  • Google+ Basic Square

Väl mött!

© 2016 - Tempus Press AB