Oskriven konstitution blir till djup kris när gamla tider och gamla seder gäller


Storbritannien är på väg in i en konstitutionell kris. Den ansedda tidskriften The Economist hade som tema i sitt första juninummer att landet behöver skaffa sig en ”robust konstitution”. Det säger en hel del om hur djupt Brexit påverkar brittisk inrikespolitik. Economist pekar på en omständighet som britterna inte har velat erkänna, men som har blivit uppenbart under vårens parlamentariska tumult. Ett utträde handlar inte bara om relationen till EU utan om de konstitutionella ramarna för hela Storbritannien.

Storbritannien har ingen skriven författning. Regelverket bygger helt på praxis som numera kan förändras tämligen enkelt om regering och parlament bestämmer sig för det. Författningsskydd i den meningen som vi i Sverige är vana vid med speciella förfaranden som är avsedda att fungera fördröjande och som skydd för majoriteten saknas i Storbritannien. Systemet bygger på att regeringen och parlamentet ålägger sig själva restriktivitet och respekterar den historiska ordningen.

Under senare decennier har fri- och rättighetsskyddet förbättrats som en följd av EU-medlemskapet. Domstolarnas makt har stärkts bland annat genom att Europakonventionens bestämmelser om mänskliga rättigheter har inkorporerats i brittisk lagstiftning ungefär som har skett i Sverige. En Högsta Domstol har inrättats och makt som tidigare fanns hos det brittiska parlamentet har överförts till Skottland, Nordirland och Wales.

Men när bestämmelse har lagts till bestämmelse och lagar ovanpå lagar har ingen tagit ansvar för de inkonsekvenser och normkollisioner som har uppstått. Det har varit ett system som har byggt på aktörernas välvilja och goda avsikter men som har saknat den kontinuitet och varaktiga professionella kompetens som härskar i en meritokratisk byråkrati.

Nu uppdagas problemen när Storbritannien ska lämna EU, ungefär som när man lyfter på en sten på landet och alla gråsuggorna börjar rusa runt i kaos och förvirring. Det är ännu oklart hur mycket medborgarnas fri- och rättighetsskydd försvagas, men att det blir sämre är klart. Men sedan tillkommer komplikationen med att Skottland är emot att lämna EU. Vad händer om skottarna vill ha en ny folkomröstning om medlemskapet i Förenade Kungadömet och engelsmännen motsätter sig det? För att inte tala om den förvirring som skulle uppstå om skottarna röstade för självständighet. Det finns nämligen ingen utträdesklausul som kan tillämpas om någon landsända vill lämna Storbritannien.

Sedan har vi självklart huvudfrågan. Kan en regering lämna EU utan ett avtal om parlamentet motsätter sig detta? Den frågan är ännu inte avgjord. Theresa May var inte beredd att göra så utan tänjde på konstitutionen genom att lägga fram vad som i realiteten var samma avtal för upprepade omröstningar i parlamentet. Möjligen etablerade hon samtidigt ny konstitutionell praxis, men inte heller detta är alldeles klart, utan ännu så länge en del av den allmänna brittiska förvirringen.

Nu pågår processen då en utomordentligt orepresentativ församling bestående av 124 000 medlemmar, varav en substantiell andel utgörs av äldre herrar, i Torypartiet ska utse ny ledare och därmed i praktiken en ny premiärminister. Vi kan vara tämligen säkra på att denna inte kommer att göra om Mays ”misstag” att följa praxis och försöka skaffa sig ett folkligt mandat genom att utlysa parlamentsval. Mycket talar alltså för att de 66 miljoner britterna en dag i juli kommer att vakna upp med Bo Johnson som premiärminister. Han har lovat att åka till Bryssel och kräva ett nytt avtal annars lämnar Storbritannien avtalslöst.

Det är ett löfte inte bara om att säga upp bekantskapen med EU utan också om att skapa en fullfjädrad konstitutionell kris i Storbritannien genom att utmana parlamentets suveränitet. Inte mycket talar för att Boris Johnson, med bara några månader som premiärminister och föraktad av stora delar av underhuset, vinner en sådan konfrontation. En hel del kan sägas – och sägs – om Boris Johnson, men principfasthet tillhör inte hans politiska dygder. Det mesta talar för att han viker ner sig om parlamentet sätter hårt mot hårt. Han blir i så fall ännu en brittisk premiärminister som kläms sönder mellan det folk som har röstat i sak och det folk som har röstat i val.

Återigen en del av den brittiska oskrivna konstitutionen, som aldrig har löst frågan om vilken folkopinion som ska gälla; den som uttrycks i valkretsarnas majoritetsval eller i allmänna folkomröstningar. År 1215 låg tankar på folkomröstningar ännu åtskilliga hundra år framåt i tiden. Kampen stod mellan kungamakt och parlamentsmakt. I hela världen har det hänt en del sedan dess, även i det brittiska samväldet.

Men i Westminister är det alltjämt gamla tider och gamla seder som gäller.

Senaste inlägg
Arkiv
Följ oss
  • Facebook Basic Square
  • Twitter Basic Square
  • Google+ Basic Square

Väl mött!

© 2016 - Tempus Press AB