HÄR HANDLAR DET OM CITRONER
OCH SÅ SKA DET FÖRBLI!
RACHEL DONADIO
Amalfi, Italien
En vårmorgon nyligen klättrade Luigi Aceto, en spänstig 78-åring, uppför en stege på terrassen till en citronodling som ligger utmed bergssidan i en av Italiens mest pittoreska städer. Som den expert han är började han knipsa ner citronerna i sin flätade korg. Solen sken. Blomdoften var bedövande.
Luigi Aceto, som har smeknamnet Gigino, är född och har vuxit upp bland dessa citronodlingar där hans familj har arbetat i århundraden, till att börja med som arrendatorer, därefter som markägare. Men då marken här på Amalfikusten är mycket mera värdefull som turistmark än den är för citronodling, så är Luigi Aceto orolig för vad framtiden bär i sitt sköte.
- Jag har äran och bördan av att blicka ut över sex generationer, säger han tankfullt, där han står, klädd i en citrongul skjorta, mitt i citronodlingen. Han anspelar på de tre generationer som föregått honom samt på sin egen generation och de båda sönernas och barnbarnens generationer.
På många sätt speglar familjen Aceto Italiens förvandling från ett jordbrukssamhälle före det andra världskriget till en industriell nation efter kriget – och där finns den där eftersläpande tvetydigheten som handlar om huruvida man ska konkurrera globalt eller om man ska lita på att de lokala traditionerna ska fungera även i framtiden. Debatten har blivit alltmera intensiv efter eurons införande 2002. Då steg inkomsterna för den italienska exporten, vilket gjorde det svårare för småföretagen att hänga med i konkurrensen.
Hela artikeln finns oavkortad i Tempus nr. 20 (17-23 maj 2013)